Minnesverser
I dödsannonser förekommer ofta dikter i form av olika korta verser. Verserna utgör den större delen av annonsen och många tycker därför den är ett viktigt inslag.
1
Flitig så länge krafterna räckte, fridsam och nöjd har Du levat Din tid. Somnat när allmakten livslågan släckte, ljust är Ditt minne, Vila i frid.
2
Så ärligt och troget Du tjänat
för mödorna aldrig Du vek.
Din blick var så öppen, så trofast,
ditt hjärta det kände ej svek.
3
Varmt var Ditt hjärta
och glatt Ditt sinne.
Ljust och soligt
lyser Ditt minne.
4
Du gick så stilla Din väg i livet,
så tyst och trogen Din plikt Du gjort.
Hav tack för allt Du i kärlek givit,
ditt minne lever Det går ej bort.
5
Allt av rosor som Du skänkte,
allt av kärlek som Du gav
allt det goda som Du tänkte
jordas ej uti Din grav.
6
Två ögon som lyst är slutna,
två flitiga händer lagt sig till ro.
Så vilar det vackra förflutna
i minnenas helgade bo.
7
Ditt goda varma hjärta
har slagit sitt sista slag.
Nu vilar Du fri från smärta
efter Din rastlösa arbetsdag.
8
Du kämpat så tåligt och länge,
ditt hjärta för alla haft tid.
Din hjälpande hand har nu domnat,
vi önskar Dig vila i frid.
9
Nu tomt det efter Dig har blivit,
det känns som solens ljus för oss gått ner.
Ty ingen såsom Du har kärlek givit,
din plats kan aldrig fyllas mer.
10
Stilla så stilla gick solen ner
slutad är arbetsdagen.
Hjälpande handen ej räckes mer,
strålande ögat ej mer mot oss ler
minnet det ljusa förbliver.
11
Någonstans inom oss är vi
alltid tillsammans
12
Mötas och skiljas är livets gång,
skiljas och mötas är hoppets sång.
13
Minnet vår glädje,
återseendet vårt hopp.
14
Lika stilla som Du levat,
lika stilla gick Du bort.
15
Minnen som rör vid vårt hjärta
går aldrig förlorade.
16
Vara samman, skiljas, fara
det är så vårt öde är bestämt att bli.
17
En tröst i sorgen Gud oss ger,
att den vi älskar ej lider mer.
18
Tåligt och god har Du levat Din tid.
Tacksamt vi önskar Dig, vila i frid.
19
Skön är friden,
vilan i Din tysta grav.
Du har fyllt Ditt värv i tiden.
Ödmjukt tack för allt Du gav
20
Ditt goda hjärta,
ditt ljusa sinne.
Hos oss skall leva
i tacksamt minne.
21
Du går ifrån oss
men är ej borta.
I våra tankar
du lever kvar.
22
Stilla kom döden
kom som en vän.
Tog dig i handen
och förde dig hem.
23
Ljuvt är att vila när
krafterna domna.
Skönt i den eviga vilan
få somna.
24
Ärlig och strävsam var din vandring,
stilla och fridsamt gick du bort.
25
Hur skönt att somna
när dagen är slut.
Hur skönt att vila
från lidandet ut
26
Ty du, blott du var livet,
när det var som vackrast och bäst.
Och mycket blev Dig givet,
men alltid gav Du mest.
27
Du var så trött
din bleka kind,
nu smeks till ro
av evighetens vind.
(Alt. höstens vind
vårens vind
sommarens vind)
28
I minnet du lever,
du finns alltid kvar.
I minnet vi ser dig,
precis som du var.
29
Allt är givet
människan som lån
30
Det finns en glädje
större än sorgen.
Glädjen att minnas.
31
Minnet skall vårda
vad livet ägde
Saknaden visa vad
döden tog.
32
Som ljusen sakta brinna
i sina stakar ner
Så slutar våra dagar
Vi har dem icke mer
33
Två ögon slutna
Två händer knäppta
i stilla frid.
34
Minnenas skira regnbåge
är vår levnadsbro till Dig
35
Gråt ej för att jag är borta
gläds för att jag har funnits.
36
Liten blomma på mossig stig
Glöm ej mig älskade vän, vila i frid.
37
Vi ville så gärna behålla Dig kvar
men Din stund på jorden fullbordad var
38
Snart kyrkans klockor mana oss,
att lämna Dig i frid
Vi viska alla, tack för allt
vi mötas om en tid.
39
Där borta där vindarna sjunga
sin eviga jubelsång
Vi glömma sorgerna tunga
och mötas åter en gång.
40
Ack, huru litet veta vi
när ödets timma slår
Och ännu mindre anar vi
vem kallelsen får.
41
Tack för vad du givit
Tack för vad du var
Tack för ljusa minnen
som du lämnat kvar.
42
Inte trodde jag vi dig
skulle mista.
Att ögon som strålat så
klart skulle brista.
43
Gud giv mig sinnesro
att acceptera det jag
inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
44
Vi tackar för allt vad
i livet du skänkt
För kärlek och lycka
Vad vackert du tänkt
För allt vad du gjort
för de dina
45
Så stilla kom döden
den kom som en vän.
Den tog dig i handen
och förde Dig hem.
46
Kanhända vi på väg till något annat
En flyktig stund i denna värld har stannat
Kanhända livet här är blott ett hinder
På vägen dit där intet jordiskt binder
47
Gud för dig är allting klart
allt det dolda uppenbart
Mörkret är ej mörkt för dig
och i dunklet ser du mig.
48
Minnenas irrbloss susa
snart kring din tysta grav.
Tack för ditt minne ljusa
tack för den kärlek du gav.
49
Nu brustit har ditt trogna varma hjärta,
din kära röst för alltid tystnat har
Du lämnar oss i sorg och smärta,
men ljust och vackert står ditt minne kvar.
50
Lyckliga åren har svunnit
smärtornas år likaså.
Sorgen nu fyller vårt hjärta
men lyckliga minnen består.
51
Vi alla som känt Dig
och vet hur Du var,
önskar så att Du
bland oss fanns kvar.
Men nu när Du gått
dit vi alla ska gå
med glädje vi minns
allt det fina ändå.
52
Stilla Du somnade in
ifrån världen
Soliga minnen
Du lämnade kvar
53
Låt oss minnas de soliga dagar
då sorg och smärta fjärran var
Låt oss minnas de glädjedagar
då vi alla tillsammans var.
54
Minnet lever det kan ej jordas
Det kan ej gömmas bland stoft och grus.
Nej, det skall leva i fågelsången
I blomsterdoft och i vindens sus.
55
Tyst och stilla har du levat,
Tyst och stilla gick du bort
Vi ditt minne älska, vörda
Vila i frid.
56
Som dagen är slut då solen gått ner
Din levnad är slut, du finns ej mer.
Men minnet skall leva hos dem du höll av
De som närmast och kärast i livet Dig var.
57
Tack o Gud för vad som varit
Tack för allt vad Du beskär
Tack för tiderna som farit
Tack för stunden som nu är
58
Arbetsfyllt och strävsamt
har ditt liv varit
Lugn och stilla blev din död
59
Du bäddas i hembygdens soliga famn
Där inga bekymmer skall trycka
Vid barndomens kyrka Du hunnit i hamn
Där Dina kära Din kulle skall smycka
Det är barndomens klockor som ringa
Och frid är den hälsning de bringa
60
Det suckar av vemod
då banden de brista
Det tar om vårt hjärta
då kära vi mista
Din blick har slocknat
Din röst har tystnat
Du funnit frid
61
Ditt hjärta som klappat
så varmt för de dina
ögon som vakat och
strålat så ömt
Har stannat och
slocknat till sorg för
oss alla
Men vad du oss gjort
skall aldrig bli glömt
62
Du styrde, du ställde,
du ville oss väl.
Du älskat oss alla
av hela din själ.
Välsignat vare ditt minne.
63
Ett verksamt liv har slocknat ut
En flitig hand har domnat
Din arbetsdag har nått sitt slut
Och i Guds hand du somnat
Din kära stämma tystnat har
Men vackert står ditt minne kvar.
64
För omsorg stor och all din strävan
För varma tankar du oss i livet skänkt
För alla ljusa, vackra minnen
Hav tack långt bortom livets gränser.
65
Givmild och trofast var du i livet,
tungt är idag att stå vid din bår.
Allt som var vackrast och bäst du givit,
tacksamt vi tänker på flyktade år.
66
Hur tomt det efter dig har blivit
Det känns som solens ljus för oss gått ner
Ty ingen såsom Du har kärlek givit
Din plats kan aldrig fyllas mer
67
Stilla och god har du varit i livet
Stilla och tyst ifrån oss du gick
Tack för all glädje Du skänkt oss.
68
Stilla, så stilla du käre nu slumrar
Borta från sjukdom och strid
Stor är vår saknad
men dock vi dig unnar.
Vila i frid.
69
Så vila i frid ty dagen är slut,
ditt redbara hjärta har somnat.
Din livsgärning lever, den sinar ej ut,
fast handen i döden har domnat
Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt
För kärlek och omsorg
vad vackert Du tänkt
Må klockorna ringa till vila.
70
Tack för allt du oss har skänkt,
för oss du strävat, på oss du tänkt.
Ditt goda hjärta, ditt ljusa sinne.
Hos oss skall leva i tacksamt minne.
71
Vi hann ej säga dig farväl
ty döden kom så fort.
Men nu vi säga dig vårt tack
vid evighetens port.
72
När krafterna ständigt domna,
och ögat sin glans har mist.
Så skönt att från allt få somna
och vilan finna till sist
73
Gud märker när stegen är tunga
och trötta de älskades drag.
Han märker när krafterna sviker
och hjärtat slår mattare slag
Då öppnar han kärleksfullt famnen
och låter dem somna i frid.
74
Min älskade från våra ungdomsår
aldrig, aldrig mer Din hand jag hålla får.
75
Hand i hand från ungdomsåren
Vi troget vandrat med varann
Vi delat kärlek, hopp och frid
Vi delat sjukdom, sorg och strid.
76
Så har vi vandrat du och jag
i kärlek, hand i hand.
Så har vi delat varje dag
i våra drömmars land,
Vår lycka var vår rikedom,
nu har du gått, min hand är tom.
77
Det fanns för oss alla ett
rum i ditt hjärta
För alla utav oss du
gjorde ditt allt
Du deltog med oss i vår
glädje och smärta
Hav tack, lilla pappa,
hav tack för allt.
78
Mor har räckt dig handen
du har fattat den.
På den andra stranden
Har ni mötts igen.
79
Nu, käre Far, Du från oss farit
Upp till en annan, bättre värld
Vi tacka Dig för vad Du varit
Vid hemmets lugna varma härd
De vackra minnena av Dig
Skall ständigt lysa på vår stig
80
Sov gott, käre Far i gravens ro
Hav tack för Din kärlek,
Din möda och tro
81
Tom blir platsen i hemmets vrå
Tung blir vägen att ensam gå
Tack käre make för de år som gått
Tack käre Far för allt vi fått
82
Älskade Pappa, Make och Vän
Vi står här med gråt och med saknad
Spill inga tårar, sa Du, när jag dör
Det är inget att gråta för
I minnet lever jag ju kvar
Ingen kan dö som levat har
Tänk er, som om jag tog en promenad
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag
83
Nu rösten har tystnat
och handen som smekt
har fallit så stilla ner
Och kärlekens glimt,
som i ögat lekt,
har slocknat och tänds
aldrig mer
84
För allt vad Du var
vill vi ödmjukt stå
med händerna knäppta till bön
Tack, älskade Make,
min Pappa och vän,
När livet är slut får vi mötas igen
85
Du var mitt allt
mitt allt i evighet
86
Ett hjärta av godhet har slutat att slå,
den eviga vilan har kommit.
Oändlig är saknaden bitter och stor,
dock finnes en tröst du sover i ro.
87
Slumra gott du kära,
hav tack för allt du gjort.
Vi skall i hjärtat bära,
ditt minne rikt och stort.
88
Så trött, så svag och matt du var
av sjukdom lång och svår.
Nu vilans famn du funnit har,
så skönt du slumra får.
89
Ditt unga varma hjärta har slagit sitt sista slag.
Nu vilar du fri från smärta
som livet så rikligt gav.
90
Minnet tar du ej i graven
ljust bland oss det lever kvar.
Mor/Far hav tack för allt du gav,
under arbetsfyllda dar.
91
Nu du slutat lida och till vila lagt dig ner,
nu du funnit har den friden,
som ej denna världen ger.
92
Jordens oror viker för den frid som varar.
93
Skön blir nu vilan som Herren dig ger.
Gott är att veta du lider ej mer.
94
Din verksamma dag har nått sitt slut,
din ordnande hand har domnat.
Aftonen kom, du kämpat ut,
i frid du stilla har somnat.
95
Strävsamt och nöjd har du levat din tid,
ljust är ditt minne. Vila i frid.
96
Herren är min herde, mig skall intet fattas.
97
I Kristus det hopp är oss givet
att döden är porten till livet.
98
Händer knäppta ögon slutna,
livets sista krafter brutna.
Fröjd som jublat, tår som runnit,
kval och oro allt försvunnit.
99
Allt vad du lidit vi nog ej förstått,
men troget du kämpat och målet du nått.
Vi ville så gärna behålla dig kvar,
men ditt livsverk på jorden fullbordat var.
100
Nu slut är smärtan du funnit frid,
men lämnar hjärtan som saknar dig.
101
Natten sänker sig stilla ner,
världens oror ej brusar mer.
102
Ro efter mödan vila så skönt.
103
Din trötta fot nu vila fått
många tusen steg för oss du gått,
så villig i det sista.
Tack Far/Mor kära för omsorg vår
allt ifrån barnaår och sedan genom livet.
104
Nu du funnit hamnen, vila i Faders famnen
105
Aftonens stjärna lyser så blid
Sov lilla Mor/Far vila i frid.
106
Tyst och stilla gick du genom livet.
Styrde och ställde alltför dina käras väl.
Nu du lämnat detta jordelivet,
att hos Herren vila få.
107
Hur skönt att i ålderns och levnadens höst,
få lägga sitt huvud till vila.
108
Tack Mor/Far för ljuset som du lät
på barndomsstigen falla.
Tack Mor/Far för dina tusen steg
och dina mödor alla.
109
Tung är sorgen, svår att bära.
Tomt det är i hemmets vrå.
Men vad allt du gav mig kära,
finns i minnet kvar ändå.
110
Ro vi unna nu ditt hjärta,
frid som icke världen ger.
111
Ditt öga för alltid har slutits,
ditt hjärta klappar ej mer.
Hav tack kära Far/Mor
för minnet du lämnat kvar.
112
Hur gränslöst litet veta vi
när dödens timma slår.
Och lika litet ana vi
vem kallelsen då får.
113
Ditt varma hjärta slår ej mer.
Din ljusa blick ej mer vi ser,
blott minnen återstår.
114
Av smärtor tyngd, av mödorna trött.
Du älskade Far/Mor sov gott, sov sött.
Vi bäddar dig stilla i gravens ro.
Hav tack för din möda, din kärlek och tro.
115
Han ser när stegen blir tunga,
och matta den älskades drag.
Han märker när krafterna svika
och svaga blir hjärtats slag.
Då låter han aftonen komma
så ljuvlig mild och blid.
Och sluter i fadersfamnen
den trötte han kallar till sig.
116
En trött liten mamma till vila nu gått.
Vi tackar för den kärlek och omsorg vi fått.
117
Tack kära Mor/Far för gångna tider,
för dina tankar om vårt väl.
Nu vilar tanken, ej du lider
nu har du ro till kropp och själ.
118
Stilla, sås stilla du kära nu slumrar
borta från sjukdom, oro och strid.
Stor är min saknad men dock jag dig unnar
vila, ja vila i frid.
119
Din godhet lyser vackert kring ditt minne,
och tacksamhet skall dröja vid din grav.
120
Tack för allt vad i livet du skänkt,
för kärlek och omsorg,
vad vackert du tänkt.
Må klockorna ringa till vila.
121
Det susar av vemod, när banden de brista.
Det känns tungt, när den kära vi mista.
dock stilla vi viska sov gott, kära mor.
122
Tack för vad du gjort och velat,
tack för kärlek stor vi fått.
Glädje, sorg med oss du delat.
Var välsignad Far/Mor sov gott.
123
Tack för vackra minnen under år som flytt.
Nu till fridens ljusa boning, är ditt hem förbytt.
124
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
125
Din omsorg och din kärlek stor,
för evigt i vårt sinne bor.
Din visdom i vårt hjärta gror.
Tack kära mor.
126
Tyst är vår hälsning, den sista och kära.
Sov lilla Mor, sov i ro.
127
Sakta kom ängeln och log,
löste de jordiska banden,
viskade nu är det nog.
128
Aldrig kommer vi att glömma
vad du gjort i gången tid.
Tack för all din omsorg ömma.
Tack du kära, sov i frid.
129
Tigande tysta tårar,
namnlös sorg utan ord.
Saknaden i hjärtat sårar,
sov gott kära Far i ro.
130
Skönt att få vila när krafterna domna,
trött efter årens möda och slit.
Vi önskar dig alla, vila i frid.
131
Du somnade stilla när färden var slut.
Må klockorna ringa till vila.
132
Plötsligt var lyckan förvandlad av ödet.
Allt blev dystert, så mörkt och så kallt.
Borta är glädjen, kärleken, stödet.
Ty du var min trygghet, min tröst, mitt allt.
133
Ditt varma hjärta, ditt goda sinne,
hos oss skall leva i tacksamt minne.
134
Du möter oss ej mer som förr
välkomnande där hemma.
Vid barndomshemmets kära dörr,
där hörs ej mer din stämma.
135
Stilla, så stilla har du somnat.
Flitiga händer har domnat.
Vi ville så gärna behålla dig kvar,
men ditt livsverk på jorden fullbordat var.
136
Frid viskar träden kring hemmet du älskat.
Tack kvittrar fåglarna som var morgon dig hälsat,
och tyst sjunger vinden farväl.
137
Farväl kära Mor/Far, slut är din smärta.
Tack för din kärlek som varit så stor.
Allt har du skänkt oss av hela ditt hjärta.
Minnet av dig hos oss alltid skall bo.
138
Ljuvaste kärlek som allting skänkte,
ömhet som aldrig på mödorna tänkte.
Omsorg som allting bar, din kärlek det var.
139
Tack för kärlek du oss givit.
Tack för vad du offrat, lidit.
Tack för godhet och omsorg stor.
Tack för allt du kära Mor.
140
Allt för mig i livet du var,
älskat minne du lämnat kvar.
141
Hur tomt det efter dig har blivit,
det känns som solens ljus gått ner.
Ty ingen såsom du oss kärlek givit,
din plats kan aldrig fyllas mer.
142
Minnena sakta susa över din tysta grav.
Tack för minnen ljusa,
tack för all kärlek du gav.
143
Hastigt kom döden, Gud ville det så,
det bästa kan Herren allena förstå.
Det är vår lott att äga och mista,
se banden knytas och banden brista.
144
Din blick ej mer sitt varma solsken skänker
åt mig nu sänkt i sorgens natt.
Mitt hjärta där i stilla smärta tänker,
på dig min kära oförglömliga skatt.
145
Vi frågar oss varför ditt liv blev så kort,
och varför du skulle så ung gå bort.
Famlande söker vi efter svar.
När endast minnet av dig är kvar.
146
Minnets rosor vissnar aldrig
147
Med saknad och vemod vi minns dig,
som slutat din vandring på livets väg.
Du ville det goda, så lugnt var ditt sinne.
Välsignat vare ditt minne.
148
Nu faller tårarna tungt på din kista.
Sorgens och saknaden bittra tår.
Du var solskenet in i det sista,
det blev tomt, när ej mer vid vår sida du står.
149
Nu rösten tystnat och handen domnat,
som knutit samman ett hem så kärt.
Hur tyst och tomt är det ej här hemma,
när den vi älskat oss lämnat har
men i vårt minne du lev er kvar.
150
Du lämnade livet, vi stannade kvar.
Men djupt i vårt hjärta vi gömmer,
ett rum där du bor, ty allt du oss gav.
Vi aldrig, nej aldrig det glömmer.
Stor var din kärlek, god var din själ.
Nu vi dig säga ett sista farväl.
151
Tomt är hemmet och tomt bland vänner,
ej finns det ord, för den sorg vi känner.
152
Sakta steg Han fram till bädden,
löste stilla själens band.
Bar den med sig upp till ljuset.
Till det stora fridens land.
153
Nu dagen är slutad, den kommer ej mer.
I hemmet det kära vi aldrig dig ser.
Nu sorgen oss smärta, vår saknad är stor,
men hoppet vi äger, i himlen du bor.
154
Ofta ställs frågan, det ges inget svar.
Livet har tystnat, blott minnen är kvar.
155
En trött liten mor med silvergrått hår. En panna som plöjts av bekymmer och år. Med blick som var leende, solig och klar. Så lever den bild bland de dina kvar. Vid sidan av far du snart skall få ro. Vi unnar dig vila, tack kära mor.
156
I sorgens stilla stunder
så månget minne vaknar.
Och varma tankar vandra
till kära som vi saknar.
157
Med saknad i hjärtat vi tar farväl,
av en vän som ville oss alla så väl.
Med mänsklig värme du nära oss gått,
vi innerligt önska du friden har nått.
158
Ett år, en dag, ett ögonblick i sänder,
så tyst och stilla rinner bort.
Om mycket eller litet händer,
är tiden alltid lika kort.
Det nyttar ej att se sig om,
den tid som var, som är, som kom.
Var blott ett lån från evigheten.
159
När dina steg har tystnat,
finns ändå ekot kvar.
När dina ögon slocknat,
vi alla minnen har.
Vi spar dem i vårt hjärta,
tar fram dem då och då.
Så kommer du för alltid,
att vara här ändå.
160
Någonting brister stilla,
en röst och en sång dör ut.
Och strax förnimmer man tydligt
att ingenting är som förut.
Men skönt skall minnet leva
som gräs över jord och grus
och vad som sådde skall växa
och blomma i himmelskt ljus.
161
Jag vill binda en krans av minnen
de vackraste och finaste jag har.
Jag vet att den aldrig vissnar,
hos mig finns du alltid kvar.
162
Ett hjärta så varmt med plats för envar,
i sorgen finns glädje för allt vad du var.
Av kärlek och omsorg till dem du höll av.
Redo att hjälpa, glad i ditt sinne
är du vårt allra käraste minne.
163
Ett hjärta av godhet har slutat att slå,
den eviga vilan har kommit.
Oändlig är saknaden bitter och svår.
Dock finnes en tröst, du sover i ro.
164
Minnet tar du ej i graven,
ljust bland oss det lever kvar.
Hav tack för allt du gav oss,
under arbetsfyllda dar.
165
Sakta kom en ängel, tog vår kära i sin hand.
Följde henne varsamt till ett bättre land.
166
Aldrig en suck, aldrig en klagan.
Alltid så nöjd på jorden du gått.
Tåligt bar du dina sjukdomsdagar,
nöjd du levat, nöjd gick du bort.
167
Det liv är icke längst som längst har varat,
den levde längst som fyllde livet bäst.
Ej är den rikast vilken mest har sparat,
men den är rikast som givit mest.
168
Klockorna ringa så sakta till ro,
mor har gått till ett ljusare bo.
Aftonens stjärna lyser så blid,
tack lilla mor, vila i frid.
169
Vi minns hur du for ut med din båt,
den kantrade ej fast vinden låg åt.
Du älskade havet, dess vågor och strid.
Nu lugnare vatten välkomnar i frid.
170
Tack för råd och för all omsorg,
tack för hemmets trygga famn.
Tack för glädjen som du skänkt oss,
tack för kärlek, rik och varm.
171
I livet vi ej träffas mer
och trycka får din hand.
Den sista hälsning vi kan ge,
är kransen med dess band.
172
Tack kära mamma för all din kärlek öm.
Tack för ljusa minnen som nu är blott en dröm.
Tack för alla gånger du dina händer knäppt
till bön för oss barn som du med tanken ej släppt.
Tack för alla stegen och tack för omsorg stor.
Tack Gud att vi fått äga en sådan mor.
173
Mänskliga krafter svika, jordisk lycka förgår.
Endast Guds nåd och kärlek,
till evig tid består.
174
Herre till dig får jag komma
när mina dagar är slut.
Jag har hört om en underbar himmel
dit många vandrat förut.
Så tryggt att få tro att bönernas bro,
skall bära mig hela vägen hem.
175
Tack för all din omsorg.
Tack för att du fanns.
Tack för all din kärlek,
den vackraste som fanns.
176
När stunden var inne du somnade stilla,
från det som tröttat och gjort dig så illa.
I tacksamt minne du alltid finns kvar.
Vi minns dig med glädje,
precis som du var.
177
Du ville så mycket och mycket du hann,
din dag var så verksam med allt som du fann.
Att du lämnade oss är svårt att förstå,
du finns i minnet så nära ändå.
178
När höstlöven faller, mot vintern vi går. Med saknad och sorg vi står vid din bår. Ej kunde vi tro att vi dig skulle mista, att sommarn som gått skulle bli din sista. Du gått till ett bättre, ljusare land och funnit Guds härliga frid.
179
Ögon kan tindra, läppar kan le.
Men sorgen i hjärtat kan ingen se.
180
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag,
men ibland blir den aldrig densamma mer.
181
Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet.
Den som tror på mig, hanskall leva,
om han än dör. Joh. 11:25
182
Må i Guds frid du vila,
högt ovan jordelivets brus.
Minnet du lämnat skall stråla,
älskat, välsignat och ljust.